Tacksamhet

Just nu går jag runt fylld av enormt mycket tacksamhet över hur saker ibland kan gå vägen o fungera och turen kan vara på rätta sidan.

Snart sexåringen råkade ut för en olyckshändelse i lördags som kunde ha gått riktigt fel om inte om… Att få en tung järnbom i huvudet är ingen bra sak ens som vuxen o eftersom vi inte visste hur hårt slaget tagit var oron stor för skador på nacke o huvud förutom att det blev ett rejält sår i skalpen.

Bra hjälp från 112, ambulans som inte dröjde SÅ förtvivlat länge trots att vi bor ute i ingenstans (i sånna sammanhang) och dessutom en ambulanshelikopter som visserligen visade sig inte behövas men läkaren ombord kunde iaf göra en första koll o lugna oss lite. Eftersom hon inte förlorade medvetandet o kunde vifta på både fingrar o tår kändes det lite hoppfullare men det blev ambulansfärd till sjukhuset med stödkrage om nacken. Rejäl koll o röntgen, men det visade sig att förmodligen har det inte varit så mycket kraft bakom så att huvudet tagit större skada och hon fick lov att gå upp o gå på toaletten för egen maskin. Då började man känna sig lite lättad. Såret i skalpen ville inte bli limmat så ett stygn senare fick vi komma upp till avdelning för observation över natten. Då hade hon börjat hämta sig o efter lite alvedon var det nästan full fart igen och efter morgonronden blev hon utsläppt utan särskilda restriktioner.

Det är underbart att hon bara fick lite huvudvärk och ett sår – inte ens hjärnskakning i ett läge där man först hinner tro att hon slagit ihjäl sig och det är underbart att de hur bra vården faktiskt kan fungera i skarpt läge. Tack till alla som tog hand om min tjej!